16. 9. 19. 19

Nu ska jag berätta om gårdagen. Men då jag lovat att inte klaga och eftersom jag inte är så förtjust i fula ord, har jag hittat på en inte fullt så sofistikerad kod för att beskriva tisdagen.

Liten var hos sin farmor på sleepover och jag såg fram emot hela dagen med Stor, som äntligen mådde bättre. Jag hade lovat honom ett besök till Lekhuset när vi hämtat Liten på eftermiddagen. Stor började redan på morgonen att tjata, tjata, tjata om Lekhuset. Och så höll det på, ända tills vi åkte. Men det är ganska långt till farmor, så en del tjat hanns med i bilen på vägen dit, och på vägen därifrån.

På Lekhuset gick det till en början helt OK. Bara ett raseriutbrott komplett med skrik och golvålning. Sedan skulle vi betala. Det gick inte bra: Köp medges ej. Jag drog igen: Köp medges ej. Vad i...! Jag visste att det fanns minst 500 spänn på kortet när vi åkte hemifrån. (Vi har sällan mer än en tusing på kortet eftersom jag har en förmåga att tappa bort det i tid och otid.) Nu fanns det inga pengar, inte ens de 209 kronor som behövdes. Jag skämdes, Supermom skämdes. Folk måste tänka: Du har inte råd att betala för dig, men du har inga problem med att tillverka ungar. Jag skyllde på kortet och sa att jag skulle åka och ta ut pengar. Snabbt upp med telefonen: Jonte!! Möt mig. Jag måste ha kontanter! (Nu är det inte själva köpet som är viktigt utan vad folk ska tro. Jag bara måste köpa grejorna...och fort ska det gå.) Jag föste ut barnen mot bilen och gick då förbi en grävmaskin som Stor ville kolla in. Stressat rotade jag igenom väskan efter bilnycklarna (som även de har en förmåga att försvinna.) Stor började tjata: jag vill titta på grävmaskinen jag vill titta på grävmaskinen jag vill titta på grävmaskinen jag vill titta på grävmaskinen. Jag svarade: Vi ska titta på grävmaskinen, sedan... Någon som kan gissa vad som hände nu?? Jo, Stor fortsatte tjata, men ingen kan gissa vad ha sa: vilken grävmaskin vilken grävmaskin vilken grävmaskin.

Över en timme senare är vi hemma. Vi har köpt de usla förklädena och kavlarna. Mamma och Stor är sura och ledsna. Expediten på Lekhuset hade inte brytt sig ett dugg om att mitt kort saknade pengar, eftersom hon inte ens kände igen mig när jag kom tillbaka. Vi hade inte behövt stressa igenom halva stan, eftersom det låg en femhundring i bilen (som jag för övrigt lagt där själv bara några dagar tidigare.) Jag säger bara:

16. 9. 19. 19