Att ta sig in bakvägen

Sorry. Jag kunde inte låta bli. Hoppas att ingen blir besviken när jag avslöjar att detta inlägg enbart kommer att handla om bilar.

Trots att jag har en mycket bilintresserad make, så är vår bil minst sagt försummad. Förklaringen till det är att vi använder bilen så sällan. Skjutsa Stor till dagis och åka till stan någon gång ibland är inga långa resor. Hursomhelst så har bakluckan krånglat på min bil. I somras gick den inte att låsa. Ja, knappt att stänga egentligen. Den gick att stänga till, men den låste liksom inte fast. Drog man tag i luckan öppnades den, både vid låst och olåst bil. Lite orolig blev jag ibland när vi proppat bakluckan full med grejor. Det vore inte helt omöjligt att något tungt skulle ha brakat ut på vägen om vi bromsat kraftigt, syskonvagnen till exempel. Detta hände som tur var inte och Jonte lagade bilen vartefter. Så under några dryga månader har jag fått njuta av att ha en bakluckan som går att stänga (!) och låsa (!), Snacka om lyx!

I måndags var vi och vaccinerade oss och när jag skulle stänga bakluckan efter att ha plockat ut vagnen uppkom samma fenomen som tidigare. Luckan låstes inte och jag gav mig iväg med barnen väl medveten om att bilen återigen var en lätt match för bilinbrottstjuvar. Men snacka om att jag blev förvånad när vi kom tillbaka till bilen och luckan var låst. Vad bra, tänker kanske någon nu. Men nej, så enkelt är det aldrig. Nu gick den inte att öppna. Tur i oturen att vi bara tagit med oss den lilla vagnen och att jag faktiskt lyckades ställa in den i baksätet. Blött som tusan blev det, men vad gör väl det i en bil som har tvättats färre än fem gånger det senaste året? Och visst ska luckan lagas. När vi har tid....Och lust. Högst på listan står att fixa besiktningstvåorna. Bara tre stycken. Imponerande för en bil som ingen bryr sig om.

När jag ändå skriver om krånglande lås, måste jag bara dela med mig av en anekdot från den tiden vi hade en liten vit Golf. Jag vet att Jonte älskar Golfar, men denna bil var så opålitlig att jag fick åka till jobbet en halvtimme tidigare varje dag, i fall bilen skulle krångla. Och det gjorde den! En gång när jag faktiskt lyckats ta mig till Finspång (ja, jag var finspångare på den tiden) för att handla, hade bilen kommit på ett nytt sätt att retas med mig. Det gick helt plötsligt inte att öppna dörrarna. Något med låset på förarsidan tror jag. Ja, vad gör man. Bakvägen såklart. I med påsarna i bakluckan och sedan i med mig själv. Bilen var liten, men jag också. Det var inte mycket folk på gatorna, men just som jag skulle kravla över till baksätet smidig som en elefant går det förbi något som liknade en gymnasieklass. De stirrade och jag körde så fort det bara gick.

Ja, så kan det gå när man inte tar hand om sina åk. Men vi har fint hus i alla fall och jag har min vita fina platt-TV i sovrummet. Jag kommer snart tillbaka med nya härliga bilhistorier. Det finns hur många som helst.