Sanningens minut

Jag är inget bra på det här. Kolla in mina nyårslöften för 2010:


¤ Jag ska blogga varje dag. Och då menar jag inte "gnällblogga".

¤ Jag ska börja träna. Träna järnet, kondition och styrka,

¤ Jag ska öva bort min kameraskygghet. Massor av bilder på mig ska tas.

¤ Jag ska ta med mig mobilen när jag åker någonstans. Med laddat batteri.

¤ Jag ska ta hand om mina tänder. Eltandborste, tandtråd, bettskena.

¤ Jag ska sluta att drälla saker omkring mig. Var sak på sin plats.

Blogga varje dag. Ett löfte som jag höll enbart under januari månad, men då var jag ju arbetslös och hade betydligt mer tid än vad jag har nu.

Träningen, oj, oj, oj. Kanske det löfte jag lyckats sämst med. Jag har varken energi eller lust att efter att ha slutat jobbet och åkt från stan för att hämta barn och åka hem, sätta mig i bilen igen och åka tillbaka till stan. Detta löfte är för året helt dött. Just nu väntar jag på att Frisks-kortet ska ta slut. Nästa år satsar jag på ett promenadband.

Bilder på mig? Har ni sett några? Har ni sett några bilder överhuvudtaget på bloggen? Alltså, en del bilder tas, men latheten gör att de inte kommer in i datorn eller laddas upp på bloggen.

Mobilen är oftast med och oftast laddad. Oftast.

Snart är det dags för tandläkaren och paniken finns där som alltid. Han kommer väl i vanlig ordning att skälla på mig för att jag sköter tänderna för dåligt.

Jag är inte riktigt lika stökig längre, eller ja, det går i perioder. Min man har dock inga perioder. Han är alltid lika stökig. Svårast är att ställa skorna på skohyllan. Jag glömmer kanske i 25% av fallen och min andra hälft glömmer 97% av fallen. Barnen glömmer aldrig...

Ja, två månader kvar av härliga 2010 och jag kastar inte in handduken ännu. Bara när det gäller träningen, men för att väga upp har vi faktiskt infört ett litet godisförbud före jul. Hur ska det gå?

Egentligen skulle jag vilja sammanfatta alla mina nyårslöften med ett enda löfte:

Jag ska inte vara så lat.

___________________________________________________________________

Och i förändringens tid så kommer en bild på självaste mig själv. Faktsikt min äldsta digitalkamerabild. Året  var 2002 och jag måste säga att jag var väldigt snygg i håret. Minen däremot...

Kalas

Macke och pappa har precis åkt iväg på Mackes första barnkalas. Spännande tycker Marcus, och det gör vi också. Det känns så roligt att lilla blyga Macke, som så sent som i våras hängde fröken i byxbenet, har fått så många kompisar.

Det är slut på veckan, det är dags för fredagsmys

Hösten är här och för att liva upp veckan lite har vi infört fredagsmys med film och valfritt snacks.

Supermom har släppt sin matkontroll lite och barnen får numera äta sött någon gång ibland. Marcus fick välja denna fredags tilltugg.

Gurkstavar och morotsstavar ska det vara.

Han är klok den lille killen, till och med klokare än sin mamma. (Hon önskade ostbågar)

______________________________________________________________________


Nu när vi har fått tillbaka innehållet på bärbara datorn finns äntligen alla våra foton tillgängliga igen. Tyvärr har jag själv inte fastnat på så många av korten, men här är ett som visar hur ett helt vanligt toalettbesök går till i vår familj:

Stress+höst=klipulver

Veckan som gått har inte varit någon höjdare och nästa kanske blir ännu värre. Stress och trubbel på jobbet=en kropp täckt med eksem.

Det kliar som......

För er som har turen att inte ha atopiskt eksem, låt mig måla upp en bild:

Du har fått miljontals myggbett på hela din kropp. Om du kliar, så kliar det ännu mer. Om du inte kliar, så kliar det i alla fall.

Inte nog med det. Myggbetten ser inte riktigt ut som myggbett, utan snarare som riktigt infekterade finnar. De mest drabbade områdena är självklart ansiktet och bröstet. Och så händerna såklart, fast där ser de  inte ut som finnar, utan snarare som torra vårtor.

Och så är det ett ställe till som det kliar mycket på. Och där är det ingen som ser min röda torra hud. Bra, fast dåligt. För hur i hela friden ska jag kunna smörja in hårbotten med hydrokortison?

Jag sitter här och river och kliar mig som en apa. Jag är mycket sugen på att raka av håret för att kunna klia bättre. Men jag vet inte om skallighet matchar min eksemfyllda kropp.

Försvinn usla eksem!!!

Ho ho....ho ho

Vårt vardagsrum ekar,

mer än vanligt.

Nej, vi har inte blivit rånade. Soffan är, som jag tidigare skrivit, såld och TV:n är på reparation. Men snart så...

Mina regler

I krig och sjukdom är allt tillåtet. Två av mina regler har brutits det senaste dygnet.

• Barn i sängen är ett stort nix från min sida. Inte för att jag är elak, utan för att jag inte kan sova när det är trångt. Men med en febrig son med halsont kan inte ens jag säga nej. Detta resulterade i att jag inte tyckte mig få plats i vår säng. Detta hade ju inte gjort någonting alls om det inte vore så att vi för några dagar sedan har sålt vår soffa. Jag fick sova i Mackes säng. Mackes säng är 140 cm bred och jag är dryga 160 cm. Jag har många gånger tänkt att eftersom jag sover ihopkurad så borde det inte göra något om sängen inte är så lång. Jag hade fel.
• Barn ska titta på TV med måtta. Kan verka lite elakt eftersom jag själv spenderar större delen av mina kvällar framför TV:n. Men det finns ju så mycket annat roligt att göra tillsammans med barnen än att titta på TV. Och efter idag undrar jag också hur mycket Byggare Bob en hjärna klarar av innan den går sönder.

Imorgon blir det också VAB, men hittills är Macke feberfri och ligger i sin egen säng.

Sjukdomsrapport

Tidigare idag hade jag planer på att sätta mig vid datorn och skriva följande lilla inlägg:

"Efter att ha varit hemma från jobbet torsdag och fredag för att ta hand om en genomförkyld Lina och en uttråkad Marcus, är jag laddad för att gå till jobbet imorgon. Nu hoppas jag att jag hinner jobba mer än en vecka innan det är dags att vabba igen."

Jag hann aldrig sätta mig vid datorn och skriva det där inlägget.

Nytt inlägg:

"Marcus har nästan 40 graders feber. Hemma imorgon och med största sannolikhet också på tisdag."

Utmärkelsen "Employee of the month" går garanterat inte till mig denna månad.

Och om någon undrar så är pappa Jonte nystartad egenföretagare. Det är därför han inte är hemma och vabbar...

Jakten på Byggare Bob

När Marcus fyllde år fick han duplo som föreställer Byggare Bobs maskiner. Jag köpte dem på Blocket för att spara pengar. Men när jag var i leksaksaffären för att köpa till de maskiner som jag inte hade hittat på Blocket, upptäckte jag att det tydligen inte säljs "Byggare Bob-duplo" längre.

Fyra maskiner saknas: Rulle, Menta, Gaffi och Fyris. Det är alltså en vägvält, en cementblandare, en gaffeltruck och en fyrhjuling. Dessa fyra SKA finnas i ett paket under julgranen. Blocket och Tradera genomsöks dagligen.

Denna vecka blev det äntligen jackpot: Gaffi är på väg till vår brevlåda.

Bara tre kvar. Jakten fortsätter.

Rent hus

Efter helgen som varit är alla kartonger försvunna från vardagsrumsgolvet och förhoppningsvis ska också soffan försvinna innan veckans slut.

I söndags var barnen hos mormor och morfar och bakade bullar. Jonte och jag var hemma och gjorde någonting vi sällan hinner med nuförtiden.

Vi städade. Barnens rum och vårt sovrum hann vi med och hittills är det fortfarande fint. Och denna gång ska det inte förfalla så att hela helgerna går åt till städning. Det betyder att vi måste plocka ur diskmaskinen klockan halv nio på kvällen, trots att det är Family Guy på TV. Det betyder också att hinken med vatten och bilshampoo inte kan stå kvar på uppfarten tills det är dags att tvätta bilen igen. Hänga och sortera tvätt, skura badkar och toalett, dammsuga och moppa golv och förbereda morgondagens mat är numera konkurrerande sysselsättningar till tv-och datorhäng.

En annan bra sak är att mitt schema på jobbet kommer att förändras. Barnen kommer att få två korta förskoledagar och de ska äta frukost på förskolan nästan varje dag. Så skönt att slippa torka brödsmulor och utspilld mjölk på morgonen samtidigt som barnen knuffas och gråter. (Fast torka brödsmulor och utspilld mjölk på morgonen gör jag ju på mitt jobb också, men då är det sällan någon som gråter.)

Nu måste jag bara vänja mig vid att gå upp senast 6 varje morgon.