Att få barn är omtumlande, fantastiskt och förändrar livet, till det bättre. Som nybliven förälder kretsar allt kring barnet och vad det gör och hur underbart det är. Självklart är barnet sötast av alla bebisar i hela världen. Folk som inte har barn har svårt att förstå hur uppslukad en förälder är av det nya livet och lyssnar säkerligen med måttligt intresse på historier om förlossningar, smakportioner och blöjbyten. Jag tror att alla som får barn går igenom denna fas och jag tycker mig nog ha fått en del distans till mitt eget barn-och bebisprat med åren.
Men så träffade jag en gammal vän, som inte har några barn. Hon sa att det måste vara skönt för mig nu när mina barn inte är bebisar längre. Att få vara sig själv igen. Jag visste inte vad jag skulle säga, så jag stammade fram: "Men jag gillar att vara mamma": Och det gör jag ju. Den person som jag var innan jag fick barn existerar inte längre och det gör mig inte ett dugg.
Fast det fick mig ändå att fundera på vem jag är och vad jag tycker om att göra egentligen. För nu när barnen blivit mer självständiga och leker i sina rum, kan jag känna mig lite tom inombords. När jag har städat klart disk och tvätt och dammsugit hela huset, vad vill jag då göra? För det kan ju inte vara sant som min son en gång sa till mig:
"Men du mamma. du gillar ju bara att hålla på med tvätten."
1 kommentar:
Kallas ibland för att bli vuxen men man utvecklas hela livet..
Skicka en kommentar