16. 9. 19. 19

Nu ska jag berätta om gårdagen. Men då jag lovat att inte klaga och eftersom jag inte är så förtjust i fula ord, har jag hittat på en inte fullt så sofistikerad kod för att beskriva tisdagen.

Liten var hos sin farmor på sleepover och jag såg fram emot hela dagen med Stor, som äntligen mådde bättre. Jag hade lovat honom ett besök till Lekhuset när vi hämtat Liten på eftermiddagen. Stor började redan på morgonen att tjata, tjata, tjata om Lekhuset. Och så höll det på, ända tills vi åkte. Men det är ganska långt till farmor, så en del tjat hanns med i bilen på vägen dit, och på vägen därifrån.

På Lekhuset gick det till en början helt OK. Bara ett raseriutbrott komplett med skrik och golvålning. Sedan skulle vi betala. Det gick inte bra: Köp medges ej. Jag drog igen: Köp medges ej. Vad i...! Jag visste att det fanns minst 500 spänn på kortet när vi åkte hemifrån. (Vi har sällan mer än en tusing på kortet eftersom jag har en förmåga att tappa bort det i tid och otid.) Nu fanns det inga pengar, inte ens de 209 kronor som behövdes. Jag skämdes, Supermom skämdes. Folk måste tänka: Du har inte råd att betala för dig, men du har inga problem med att tillverka ungar. Jag skyllde på kortet och sa att jag skulle åka och ta ut pengar. Snabbt upp med telefonen: Jonte!! Möt mig. Jag måste ha kontanter! (Nu är det inte själva köpet som är viktigt utan vad folk ska tro. Jag bara måste köpa grejorna...och fort ska det gå.) Jag föste ut barnen mot bilen och gick då förbi en grävmaskin som Stor ville kolla in. Stressat rotade jag igenom väskan efter bilnycklarna (som även de har en förmåga att försvinna.) Stor började tjata: jag vill titta på grävmaskinen jag vill titta på grävmaskinen jag vill titta på grävmaskinen jag vill titta på grävmaskinen. Jag svarade: Vi ska titta på grävmaskinen, sedan... Någon som kan gissa vad som hände nu?? Jo, Stor fortsatte tjata, men ingen kan gissa vad ha sa: vilken grävmaskin vilken grävmaskin vilken grävmaskin.

Över en timme senare är vi hemma. Vi har köpt de usla förklädena och kavlarna. Mamma och Stor är sura och ledsna. Expediten på Lekhuset hade inte brytt sig ett dugg om att mitt kort saknade pengar, eftersom hon inte ens kände igen mig när jag kom tillbaka. Vi hade inte behövt stressa igenom halva stan, eftersom det låg en femhundring i bilen (som jag för övrigt lagt där själv bara några dagar tidigare.) Jag säger bara:

16. 9. 19. 19

Vad är viktigast?

Supermom slits mellan sina principer och önskan om en mer dräglig tillvaro

Plugga i vår

Idag kom antagningen till min utbildning jag ska läsa till våren. Skönt att äntligen få nytta av mina finfina betyg. Kiss my ass Jantelagen!

Håriga ben

Idag vägrade Stor att sitta i mitt knä om jag inte först la en filt över mina bara ben. Kanske dags att plocka fram rakhyveln.

I övrigt har vi fått byta penicillin till en ny sort, som Stor faktiskt gick med på att äta. Så nu hoppas vi på en frisk kille i början av nästa vecka.

En annan trevlig nyhet är att mina föräldrar, "hobby-asiaterna" kommer hem från Thailand imorgon. Det var verkligen på tiden. Tre veckor utan mamma och pappa är alldeles för mycket. (Ja, jag vet att jag snart är 30, men jag gillar mina föräldrar ändå.)

Mörkrädd

Det verkar som om Stors öronmonster har hittat en ny mysig plats att vara på. Jag antar att de har gömt sig under hans säng, eller kanske i garderoben, för Stor vägrar att sova med lampan släckt. Han har haft mörkt i sitt rum sedan han var liten bebis, men nu ska en stark lampa lysa upp hela rummet. Och om man är van att ha mörkt i sitt rum så tar det väldigt lång tid att somna när det helt plötsligt ska vara ljust.

Husarrest

När jag eller barnen är sjuka, faller det sig naturligt att vi stannar hemma och undviker besök. Vi sitter helt enkelt inne i huset och väntar på att allt ska bli som vanligt igen. Det blir VÄÄLDIGT långsamt. Nästan som att vara fånge i sitt eget hus, ett hus som blir stökigare och stökigare. Att få gå ut en stund känns som en befrielse och därför blir det jätteviktigt och jättespännande att hämta posten. Vad kan det vara för kul i brevlådan idag? Åh, vilket spännande reklambad! LÄTTA bordsmargarin 10 kronor. Mycket intressant. Dagarna segar sig fram och redan imorse vaknade jag och trodde (önskade) att det var fredag. Men, nähä, inte fredag idag heller. Nytt försök imorgon.

Goda nyheter är dock att Stor verkar pigg idag, så vi kanske kan få se dagens ljus annat än genom ett köksfönster fullt av små fingeravtryck.

Penicillin

Igår bestämde vi oss för att sätta hårt mot hårt och ge Stors öroninflammation en riktig match. När vi kom hem med penicillinet märkte vi att doktorn sannerligen inte överdrivit när hon sa att det inte var gott. Det smakade APA. Och Stor vägrade att svälja och det lilla han faktiskt fick i sig, kom upp med väldig fart. När vi berättade för honom att man var tvungen att ta medicin för att bli frisk, intygade han att han mådde bättre. Och visst kan det ske mirakel. Idag mår han mycket bättre, ingen feber och han leker precis som vanligt. Kan det vara så att "öronmonstren" blev så skrämda av Stors utbrott och skrik vid medicineringen att de helt enkelt packade ihop och drog? Jag hoppas det, för inte en droppe penicillin kommer att passera barnets läppar.

Supermom

När man får barn förändras livet över en natt. Åsikter och intressen förändras hos de nyblivna föräldrarna. Förutom det obligatoriska behovet att prata om barnbajs och dess konsistens och färg, har jag upptäckt en del nya snarast maniska sidor hos mig själv. Som föräldraledig består mitt jobb av att ta hand om mina barn, ett jobb som jag tar på största allvar. Jag förvandlas från Sara till Supermom. Allt som har med barnen att göra blir jätteviktigt och ska utföras med största noggrannhet. Nu när det börjar bli kallt, måste ju barnen ha vantar. En krånglig nöt att knäcka. Istället för att åka in till första bästa affär och köpa ett par vantar, som Sara skulle ha gjort, påbörjar Supermom jakten med stort J. Hur många olika par vantar behövs? Tjocka, tunna, stickade, fodrade? Färg? Material? Modell? Frågorna är många, likaså affärerna som ratas.

Men till slut, när Supermom har gett upp hoppet och låter Sara få en ledig kväll att strosa på stan och INTE titta på barnkläder, vaknar supersinnet återigen till liv. Där är de: VANTARNA!!! Helt plötsligt är Sara som bortblåst och Supermom kan pricka av de två absolut viktigaste punkterna på sin superlista: Snygg (check), praktisk (check). Mest nöjd är Supermom med dragkedjan. Här hamnar inga fingrar på fel ställe.




Men Supermom känner sig inte helt nöjd när hon kommer hem. Frågorna snurrar i hennes huvud: Borde jag ha köpt fler par? Kanske flera storlekar? Tänk om vantarna utgår ur sortimentet, hemska tanke.

Ja, du Supermom, om du inte försvinner ur mitt huvud när jag kommer ut i verkligheten och får annat att tänka på, är det väl en lobotomi som ligger närmast till hands.

Sängliggande

Fördelen (och det måste vara den enda) med att ha ett sjukt barn är att man själv kan ligga i sängen hela dagen utan att ha dåligt samvete. Men ändå.... Snälla bli frisk nu! Jag tycker så synd om dig.

Ont i öronen

Inte en vaken natt på mycket, mycket länge. Förrän inatt. Stor har antagligen fått örinflammation och det gör ruskigt ont i hans små öron. Själv är jag ett gammalt "hals-barn" och är därför lyckligt ovetande om vilka smärtor man kan ha i öronen. Just nu sover Stor, men jag hör honom jämra sig i sömnen. Stackars, stackars lillkille.

Gnällspik

Nu när jag har fixat och grejat lite med bloggen, läste jag några av mina gamla inlägg. Snacka om att se allt i svart. "Åh, jag är så sjuk." "Barnen är griniga." "Jag har sovit så illa." "Jag är trött". Inte är jag så gnällig? Eller? Det måste ha varit riktigt rolig läsning: Livet är pest. Det underliga är att jag inte kände så, även om jag ser riktigt sliten ut på en del kort. Det kanske inte är så jättebra att blogga på kvällen när jag egentligen borde sova. Visst, jag är ständigt trött, precis som de flesta småbarnsföräldrar, men inte för att jag går upp på nätterna. På nätterna sover jag gott, men det är mycket tv-tittande på kvällarna. Och sedan är det ju den här usla årstiden. Där kom det lite till gnäll, men seriöst, vem gillar hösten?

Layout

By the way, bloggens layout börjar ta sig. Måste bara sitta några timmar i Photoshop. Jag fattar inte så mycket som jag skulle önska, så det går långsamt, långsamt. Men jag lär mig. Tror jag i alla fall.

Otur

Idag är det fredagen den trettonde. Hittills har ingenting otäckt hänt mig. Men jag anar att kvällen har otrevligheter (eller snarare brist på trevligheter) att bjuda på. Min man har nämligen beslutat att det ska bli slut på godisätandet. Alltså inget godis ikväll och inte imorgon eller i övermorgon. Det måste väl kallas otur.

Under construction

Ja, jag vet att bloggen ser skum ut. Jag håller på att byta mall och det är lite småkrångligt för mig som inte direkt är datanörd.

Söndag = vilodag?

Igår var det sannerligen ingen vilodag, i alla fall inte för mina käkar: Tugga, tugga, tugga. Och så tugga lite till. Frukosten har jag redan presenterat. Lunch/middag åt vi på Bacchus: 3-rätters. Jag fick för första gången smaka sniglar. Min man var modig nog att beställa det till förrätt. Inte speciellt gott och inte heller otäckt. Slemmigt, men mättande. Min egen mor var anledningen till den goda maten. Hon blir 50 år på torsdag, men eftersom den gamla stofilen envisas med att åka till Thailand i tid och otid, fick vi fira igår istället. Efter denna helg (jag tänker inte ens skriva vad jag åt i lördags) ligger det nära till hands med ännu ett "nytt liv-löfte", men det blir inget. Jag åerkommer med rapportering när (och om) förändring skett.

En bra start på dagen

FRUKOST PÅ GRAND HOTEL

Måste bara tillägga att jag inte åt allt på bilden. Från vänster: Varm choklad (mums), apelsinjuice (slurp), smoothie (smaskens), blomma (stickigt anar jag, smakade inte), värmeljus (alldeles för varmt, smakade inte heller). Och så frukt, mackor och yoghurt (jättegott). Jag hoppade över våfflorna och kakorna. Det mina vänner är självbehärskning.