Ny vecka

Nya tag. Gårdagen bjöd på positiva nyheter. Det verkar nämligen som de monster som har tagit över mina barn, har packat ihop och rest vidare.

För den här gången i alla fall...

Förra helgen

Emils rum fick det sista lagret med färg. Rosa blev grönt.

Frida 30 år

Under gårdagen begav vi oss till Svärtinge för att fira Frida som fyllt 30 år. Mycket gott att äta och dricka bjöds det på. Födelsedagsbarnet hade fått en present som gjorde mig grön av avund:

Vilken cykel!

I fredags: Nytt rum

I fredags kom målaren för att äntligen färdigställa Linas rum. Vi hade tänkt att hålla oss ur vägen, men vart ska man ta vägen klockan sju på morgonen?

Som tur var, var han färdig strax före tolv. Vid det laget var jag alldeles svettig av att försöka hålla reda på uppspelta och nyfikna barn.

Men rummet blev riktigt fint och jag ångrar inte en sekund att vi anlitade en fackman:

Rummet är långt ifrån färdigt, men det kommer att bli superduper.

I luvan

Pepparkakor och julpynt

Snart är det första advent. Macke, som älskar julen, är laddad. För laddad!

Imorse halv sju började han prata om pepparkaksdeg och en halvtimme senare var den framplockad. Det gick inte att vänta på att Emil tuttat färdigt, utan fram med kavlar och formar.

Men det är svårt att baka pepparkakor och efter flera hysteriska utbrott en massor av deg på golvet kommer mamma och en mätt Emil till undsättning.

När vi bakat färdigt och nästan "smakat" alla kakorna, tyckte Macke att det var dags att gå upp på vinden och hämta julpyntet.

Och när det inte skedde genast följde ännu en mängd hysteriska utbrott, både från barn och mamma.

Det hela slutade med att pyntet stannade på vinden och stämningen förblev dålig under större delen av dagen.

PUST!

Knäckkatastrof

I torsdags var Lina fortfarande snorig, så hon fick helt enkelt följa med Emil och mig på veckohandling. Vi köpte bland annat en hel liter med vispgrädde. Vi hade nämligen anmält att vi ville göra knäck till förskolans julmarknad.

Jag, som inte är en person som gärna stoåri köket, valde vad jag trodde var en enkel väg ut: Baka 15 chokladbollar och koka 25 knäck.

Förra året kokade vi jättegod knäck i micron och det var det receptet jag skulle använda. De rikliga mängderna grädde köpte jag eftersom jag ville få riktigt fin knäck, samt en hel del över till oss själva.

Den första satsen med knäck blev alldeles mjuk och mesig och den andra blev hård som sten. Ett mellanting på microtiden gjorde susen. Finfin knäck, men alldeles för lite, då jag hällde för långsamt. In med bunken på samma tid i micron.

PIIIIP! Färdigt! Bunken hade smält och stinkande bränd sörja hade runnit ut i större delen av micron. Så märkligt. Samma tid, fast ett annat resultat. Men vår billiga micro var väl aningens överhettad efter upprepad kokning. Två nya försök med en glasskål gjorde att vi till slut hade 25 finfina knäck.

Nästa år ska vi bara göra chokladbollar.

Efterkontroll

Idag har det äntligen blivit avklarat. Det som jag har bävat för ända sedan Emil föddes. Det var dags för efterkontroll av min kropp.

Det som jag bävar för är egentligen när barnmorskan ska kolla att man kan knipa. "Har du övat?" frågar hon. Och ja visst har jag det. Typ dagen innan, eftersom jag inte vill få skäll för att jag inte kan. Det är inte så att jag är lat eller att jag inte förstår varför det är viktigt, utan att jag kommer inte ihåg att göra det.

"Gör det när du ammar", har barnmorskan sagt till mig, men när jag ammar har jag fullt sjå att hålla reda på vad de stora barnen gör för bus.

Och dagarna går och inget knipet blir det. Hursomhelst så fick jag godkänt på alla punkter gällande mammakroppen. Jag passade också på att göra ett cytologprov (heter det så?), vilket varnande röster har sagt skulle vara ganska så oskönt. Ja, det är sant, jag är 30 år och har "missat" mina kallelser. Provet var inte direkt skönt, men ont gjorde det inte heller.

Och så var det ju det där stora paketet till den lilla, lilla saken, som både apotekstanten och barnmorskan sagt att jag inte skulle skrämmas av storleken. Detta var inte lika oskönt, men det gick bra.

Om allt går som det ska, kommer det dröja lång stund innan jag behöver ta av mig byxorna inför en okänd igen...

Startmotor

Igår var jag och mina smågrabbar en sväng på stan. Emil skulle få en ny overall och Macke skulle få en chokladkalender.

Vi kom in till stan, men det visade sig vara betydligt svårare att ta sig därifrån, eftersom min bil inte ville starta. Lyckligtvis har jag varit med förr och denna gång hade jag faktiskt bett min käre make att visa hur jag skulle skrämma igång bilskrället igen.

Tydligen skulle jag banka på startmotorn. Inga bekymmer, efter att Jonte visat mig vad som är startmotorn. Något att banka med? En vattenflaska fick duga. Lite för mjuk och lätt, men på andra försöket gick det faktiskt.

Note to self: Packa bilen med något hårt att banka med.

I onsdags: Spackel, fönsterputs och snorig näsa

I onsdags kom målaren och spacklade Linas rum ännu en gång. Strax efter att han åkt kom förnsterputsarna och förbättrade vår utsikt betydligt. De var helt fantastiskt snabba, två man, 25 minuter, jättefint resultat.

Lina var hemma med Emil och mig denna onsdag, eftersom hennes näsa rann som en kran. Och det visade sig att hon, precis som sin storebrorsa, faktiskt tycker oerhört mycket om sitt syskon. Redan efter 10 minuter hemma tyckte Lina att det var dags att hämta Macke. Hon verkade inte alls tycka att det skulle bli toppen med lite ensamtid med sin mamma.

I tisdags: Målare och nya kläder

 I tisdags morse klockan sju kom målaren för första gången. Äntligen skulle Linas rum komma i ordning. Barnen och jag hade förberett oss på en heldag och jag hade funderat ut en bra plan för att hålla oss ur vägen  hela dagen. Planen behövdes dock inte, då målaren åkt strax efter vi avslutat vår frukost. Ett lager spackel på plats.

Vår eftermiddag spenderade vi i Svärtinge med Frida och barnen. Emil skulle kolla in Viktors urväxta garderob och kanske hitta några finfina plagg i storlek 62. Ack så fel jag hade. Några var en rejäl underdrift, då det verkade som om Frida bestämt sig för att köpa alla kläder i alla butiker till sin son. Härligt för oss som nu fyllt Emils garderob till brädden med bodiesar, tröjor och jeans. Här är en av mina personliga favoriter:

Tusen tack!

Fotopärlor

För tre dryga månader sedan fick jag en ny hobby. Vi blev bjudna på dop och jag behövde en present till dopbarnet. Alltid lika svårt. Hur många silvriga sparbössor och fotoramar kan egentligen en bebis behöva?

Hursomhelst blev jag tipsad av Elin att det fanns fotopärlor på Panduro. Jag köpte ett startpaket med pärlor dataprogram och plattor och satte sedan igång. Jättekul!

Ett foto görs om till en ritning och sedan är det bara att börja pärla. Det går att montera ihop hur många plattor som helst, så man kan göra en riktigt stor bild om man vill. Till Viktors dop blev det en tavla med fyra plattor och nu arbetar jag på en tavla till Lina med nio plattor.

Om jag kämpar på kanske den blir färdig lagom till årets slut.

I måndags: jobbvänner

I måndags styrde jag kosan mot Smedby för att hälsa på Maria och hennes lilla Vilgot, bara åtta dagar yngre än Emil. Dit kom också resten av mina arbetskamrater Carina, Inger och Jennifer. Maria bjöd på kladdkaka och  vi pratade och umgicks i riktig hönsgårdsstil.

En trevlig kväll och jag ser fram emot julfest i december.

Monster på besök

En hel vecka har gått sedan sist, men jag ska inte ge upp hoppet och kasta in handduken som jag gjorde när Lina föddes. Då gick min gamla blogg i graven, men nu ser jag ljuset i tunneln. (Nej, jag ska inte dö. Jag menar att livet blir lättare med tiden.)

Något har hänt med mina "stora" barn. Ännu en gång har de blivit bortrövade och ersatta av små monster. Detta är monster som inte kan leka med sina leksaker. De kan bara kasta saker omkring sig och rulla runt på golvet och ligga på varandra. Gråta kan de också och skrika.

I fredags trodde jag att jag skulle förlora förståndet, då jag höll på att börja storgråta, när mina tillsägelser liksom inte gick in i barnens små vithåriga huvuden, men det visades sig bara att jag höll på att bli sjuk. Och på ett sätt kändes det bra. För inte vill jag vara så förtvivlad att jag sitter hemma och bölar. Fast jag kan ju förstås skylla på hormonerna. Det är bra att vara kvinna...

Namnsdagx2

Idag har två av mina barn namnsdag.

EMIL och EMILIA.

Grattis grattis!

Tiden springer iväg

Just nu finns nästan ingen datortid alls i mitt liv. Kvällarna ägnas åt bebisen och åt att vila och dagarna åt mina stora monster-barn som för tillfället ägnar sina dagar åt att bråka med varandra.

Men nu har Emil sovit nästan fem timmar i sträck på natten två dagar i rad, så det finns nog hopp om livet.

Veckan som gått hade jag tänkt att ägna åt sömn, men Emils magont har blivit värre, så något sovande har inte blivit av. Han fiser och stånkar mest hela tiden, men är trots detta oftast en glad lax.

Två månadergammal  på fredag och jag kan numera komma i två par av mina jeans. (Ont som sjutton gör det, men knappen går faktiskt att knäppa.)

Mormor 52 år

I

Idag fyller mormor år, men eftersom hon även detta år flytt landet vid denna tidpunkt, firades hon redan förra helgen. Alla systrar med familjer kom på besök. Vissa senare än andra...

 Snygga Sofia i en av sina många glittriga outfits.

 Elin är glad som tusan att det är födelsedag.

Självaste Sara i ett jättestort linne.

Sist med inte minst: Födelsedagsbarnet med sin unga "toy boy"

ELLER?

Lusen

Idag kom mormor på besök och hade med sig ett spel med riktig nostalgikänsla.

Lusen! Det brukade jag och storasyster Sofia spela när vi var små. Hemma hos mormor fanns nämligen mammas gamla "Lusen-spel". Och lössen såg ut precis som jag mindes dem.

Ögat igen

För en dryg vecka sedan avslutades Mackes behandling av ögat och snart blir det ny synundersökning.

Allt har varit frid och fröjd och ögat har sett ut som vanligt. Men imorse kom pojken ännu en gång ut ur sitt rum med ett illtjut och täcket över huvudet.

Väldigt ljuskänslig i ögat och han gnuggar frenetiskt i det. Jag har precis ringt till Vårdcentralen så får vi se vad som händer när de ringer upp.

I vanliga fall skulle jag nog inte ha ringt för en sak som denna, men eftersom vi knappt trodde på Marcus när han verkligen hade någonting i ögat känns det som att jag bör ta vår alldeles egen "drama queen" på allvar oftare än vad jag gör.

Inredning

Om två veckor kommer målaren och gör fint i Linas nya rum. Tapeterna är inhandlade och möbelinköp planerade.

Emils rum då? Linas gamla rum som i allra högsta grad är inrett med en stram budget. Nya möbler och tapeter var planen även där, men ekonomin sätter käppar i hjulen. Det blir ny färg i rummet, så får det andra vänta en stund. En spädis har ju inte så stort behov av finurlig förvaring i vilket fall som helst.

Linas rum nu:

Byt ut det rosa/lila mot härlig grön och sängen mot en spjälsäng, så får du Emils rum. Tadaa!

Snäll eller dum?

När man precis fått barn är en vanlig fråga: "Är han snäll?"

Vad är det för fråga? Och vad förväntas man svara: "Nej, han är jättedum" eller kanske "Nej, min bebis är ett ondskefullt geni".

Klart som sjutton att bebisen är snäll. Alla bebisar är väl snälla. Sedan kan de vara mer eller mindre krävande och gråta mycket eller sova dåligt.

Och jag vet ju att folk egentligen vill fråga: "Är han lugn?" eller "Är han nöjd?". Och, ja, Emil är lugn. Marcus var allt annat än lugn och Lina var absolut inte tyst och nöjd som bebis. Men, snälla, det har de varit allihopa...

November är en vintermånad

Nu är det november fast vintern verkar väldigt fjärran. Jag hoppas på en snörik vinter, så att vi kan åka pulka i skogen. 

Först måste vi bara bli färdiga med stenläggningen vid lekstugan, sedan är årets projekt avslutade och vi är redo för snön.