En hel vecka har gått sedan sist, men jag ska inte ge upp hoppet och kasta in handduken som jag gjorde när Lina föddes. Då gick min gamla blogg i graven, men nu ser jag ljuset i tunneln. (Nej, jag ska inte dö. Jag menar att livet blir lättare med tiden.)
Något har hänt med mina "stora" barn. Ännu en gång har de blivit bortrövade och ersatta av små monster. Detta är monster som inte kan leka med sina leksaker. De kan bara kasta saker omkring sig och rulla runt på golvet och ligga på varandra. Gråta kan de också och skrika.
I fredags trodde jag att jag skulle förlora förståndet, då jag höll på att börja storgråta, när mina tillsägelser liksom inte gick in i barnens små vithåriga huvuden, men det visades sig bara att jag höll på att bli sjuk. Och på ett sätt kändes det bra. För inte vill jag vara så förtvivlad att jag sitter hemma och bölar. Fast jag kan ju förstås skylla på hormonerna. Det är bra att vara kvinna...
2 kommentarer:
Du och din syster var ocksa monster vissa dagar under er uppvaxt,det gar over.
Det ar inte latt att vara foralder. Som tur ar, ar den kanslan till och fran. (Aven om det inte kanns sa nar man ar mitt uppe i en jobbig period. Det ar iallafall sa jag kommer ihag mina smabarnsar)
halli, snart blir det battre!
Manga kramar till trotta mamman
Skicka en kommentar