God natt!

Tillåt mig att presentera den nya tiden för läggdags: Klockan 21. Jajamensan, jag är pensionär.

Trött

Jag sitter i sängen och väntar på att Liten ska somna inne i sitt rum. Nu är nämligen hon sjuk och ägnade nästan hela natten åt att vara ledsen. Jag har fortfarande ont i halsen och är riktigt trött.

Alldeles tyst. Det verkar som Liten är lika trött som jag är. Bäst jag ställer klockan, så vi inte missar att hämta Stor på dagis.

ZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZ
ZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZ
ZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZ
ZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZ
ZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZ
ZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZ
ZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZ
ZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZ
ZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZZ

Prioriteringar och trasiga kläder

Jag spillde något kladdigt på min tröja. Det måste ha varit i förmiddags. Fläcken, som hamnade lite till höger om min navel, torkade och blev hård. Jag har pillat och klämt och vridit på den där lilla fläcken hela dagen. Resultatet! Ett hål i tröjan, stort nog för mitt pekfinger. Well done! Tur att du har så gott om tröjor. Eller nej, det har du ju inte. Det var ju 20-åriga Sara som badade i kläder, inte hon som närmar sig 30. Bitter? Inte alls, men jag kanske skulle spendera några extra kronor på mig själv för omväxlings skull. Men det är så svårt. Så fort jag försöker shoppa till mig själv, kommer Supermom och tar alla pengarna och handlar upp dem på kläder till barnen.

Frukostsmoothie

Det sägs att frukost är dagens viktigaste mål. Frukosten har så länge jag kan minnas också varit mitt favoritmål. Men nu kan jag inte ens få i mig en endaste liten macka. Detta blir bekymmersamt eftersom jag blir dödshungrig sådär vid niotiden, då vi oftast är på språng någonstans. Men nu är det slut på frukostlösa morgnar. Smoothies ska bli min räddning. Jag måste bara bunkra upp med frukt och bär först.

Det blir bättre

Just nu känns det mesta så tråkigt. Kanske för att jag är sjuk, kanske för att jag inte gillar vintern, kanske för att jag knappt träffat en enda människa som jag inte varit släkt med på nästan två år, kanske för att jag inte fått någon inkomst på två månader, kanske för att jag borde ta tag i min träning men inte gör det, kanske för att jag har eksem, kanske för att det bara är repriser på TV.

Jag får trösta mig med att jag är faktiskt mår bättre idag, att vintern tar slut vartefter, att jag snart ska börja skolan, att a-kassan borde komma innan jul, att jag och mamma ska börja träna nästa vecka, att det finns kortison och att vi ännu inte sett alla Sopranos-avsnitt.

Såja, nu känns det genast bättre. Ska masa mig iväg till badrummet och raka benen, borsta tänderna och måla naglarna också, så slutar jag nog att känna mig som ett vandrande lik.

Sjuk

Ibland tänker jag att det vore kul att få en hel dag att lata sig och kolla på TV och äta godis. Sådär som det var innan barnen kom. Nu är jag sjuk och har fått ligga i sängen med TV:n på och proppat i mig Mars. Och vet ni vad? Jag gillar livet bättre när allt är som vanligt. Hoppas bara att Stor kryar på sig så att det blir julbord för alla imorgon. Jag kan alltid överdosera lite Panodil, men det går ju inte med barnen.

Minusgrader

Kallt ute = All lera fryser och kan inte klibba fast på mina skor och byxor. Det var det enda positiva jag kunde komma på med vintern. Visst är jag en härlig optimist? Jag ser ljuspunkter i allting...