Vecka 29+3

Returpunkten

Idag har vi rensat och städat i garaget. Välbehövligt. Det har faktiskt aldrig varit städat där sedan vi byggde det. Men snart är boden färdig och då blir det ordning och reda.

Idag var det dags för att åka med ett lass till Returpunkten. Det händer nästan varje månad och ibland undrar jag var allt skräp kommer ifrån. Idag var skräphögen emellertid i storlek small och bestod mest av virke. Och så en persienn, en trehjuling, en skruvdragare och lite annat smått och gott.

Liten skräphög

Men nu när allt byggande börjar lida mot sitt slut så hoppas vi att skräphögarnas tid snart är förbi.

Hej hej

Cykeltur i åskväder

Idag har vi haft besök av Elin, Nichlas och kusinen Lucas. Lucas fick premiärcykla trehjuling på grusvägen utanför vårt hus. Det gick väl sådär skulle jag vilja säga. Fötterna skrapade ständigt i marken, men glad var han i alla fall. Och ännu gladare blev han när han kom på att det gick att lasta stenar på flaket där bak på cykeln. Det var nästan lika kul som att stoppa stenarna i munnen.

Dessvärre blev det en kort cykeltur, eftersom åskan mullrade hotfullt och Marcus var tvungen att söka skydd inne i huset. Rädd, räddare, Marcus

Lina, Nina och Gina

I egenskap av storebror gör Macke allt han kan för att tillrättavisa sin lillasyster. Ibland handlar det om hur hon uttalar sitt namn.

"Jag heter Nina", säger Lina ofta.
"Nähä, du heter faktiskt Gina (uttalas Jina)", svarar den välmenande brorsan.

Lite dråpligt att den som retas inte heller kan uttala namnet, fast jag tror inte att någon av dem hör att det blir lite tokigt. Och jag är inte den som rättar mina barn när de pratar, även om jag är bra sugen när retstickan är i farten.

Hursomhelst så hörde jag i förrgår att Gina inte längre fanns kvar. Nu heter hon Lina med L. L uttalas inte som J och det gör inte heller R. L är L och R är också L.

Så trots vissa föräldrars bekymran över att deras barn går i den "lugna gruppen" på förskolan, tycker jag att min son är hur duktig som helst. Även fast han är i en grupp med flera barn som är ett helt år yngre än vad han själv är.

Den som väntar på något gott... eller?

Telia, Telia, Telia. Vad ska jag säga? Det måste vara tack vare oss lantisar som ni överhuvudtaget har några kunder kvar.

Det har strulat som vanligt och mitt osvajiga internet som jag har väntat på i en och en halv månad är och förblir en dröm. Tur att jag har fått en ny mobil, annars skulle bloggen snart vara död och begraven.

Nu ska vi se om jag kan lägga upp en bild...

En något överviktig räv raskar över ängen

Det gick hur bra om helst. Hoppet är kanske inte ute ännu. Det kanske finns ett liv utan Telia trots allt.

Isolerad

Vi har fortfarande inget ordentligt internet. Vi fick till slut gå tillbaka till Telia för att få tillbaka vårt gamla. Dock skulle det ta upp till två veckor, vilket är mycket märkligt, när de inte hade några bekymmer med att stänga av det en dag för tidigt. Men, men. Om en dryg vecka är livet back to normal på surfarfronten.

Annars har en del hänt sedan sist. Jag har åkt båt och jag har sovit i husvagn. Jag har haltat hem från jobbet och jag har träffat en läkare. Jag har fått intyg på halvtid och jag har äntligen skrivit papper.

Nu sitter jag hemma om dagarna och väntar på min dom från Försäkringskassan