Jag är inte religiös, inte det minsta. Enligt mig får alla tro och tycka vad de vill. Men det här med religion är ju en lite känslig fråga. Idag pratade jag med våra grannar om öppna förskolan och babysång. Jag berättade att jag inte tar med mina barn på några aktiviteter i kyrans regi. Jag har ingen lust att be och sjunga om Gud, när detta inte är någonting jag kan stå för. (Dock är jag gift i kyrkan, så lite motsägelsefullt är nog mitt resonemang, men men.) Hursomhelst så verkade grannarna rysligt rädda för att jag skulle tro att de var religiösa. Gång på gång bedyrade de: "Vi är inte religiösa, vi går aldrig i kyrkan." OK, de är säkert inte religiösa heller, men varför skulle det vara så hemskt om jag trodde det?
Det gäller att inte sticka ut...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar