De senaste månaderna har denna blogg nästan bara varit en plats för mig att gnälla på. Så vill jag det ju inte att det ska vara, men i ärlighetens namn har hösten och vintern inte varit så rolig. Anledningen till detta är den lilla kille jag har kallat för Stor. Men Stor är inte särskilt stor. Han har just fyllt tre och är i många avseenden en liten pojke. Jag vet att jag inte borde bli arg, men om det är någon som kan reta upp mig så är det min Marcus (Stor alltså). Och eftersom jag vet att jag inte kommer att få vara ifred på hela dagen, inte ens för att gå på toaletten, eller för att duscha eller laga mat, så är jag ofta irriterad redan när jag vaknar på morgonen. Jag är redan lite sur när Marcus står utanför min sovrumsdörr klockan 6.30 och ropar "MAMMA, MAAAMMAAA". Och surare blir jag när Macke med skrik och slag, omedelbart tvingar mig att gå upp ur sängen och göra frukost åt honom. När frukosten ratas och knuffas till andra sidan bordet, blir mitt humör ännu lite sämre. Inte blir jag gladare av att få närgånget och högljutt sällskap under mina toalettbestyr. Ja, så fortsätter dagen, ända tills Marcus stupar i säng vid 19. Då har jag lekt hela dagen, med undantag för lite matpauser och sysslor, självklart med min alldeles egen "Marcus-skugga" i släptåg.
Inte kunde jag ana att det skulle vara på detta sätt att ha barn. Just nu är det känslan av att vara förföljd som tröttar ut mig. Sedan är det ju Marcus hårda nypor mot såväl lillasyster och sina leksaker. Utbrott och tårar avlöser uppspelta skrik. Det känns som jag blir arg för allting. För nog måste väl Marcus förstå att man inte ska slåss? Nog måste han kunna hantera sin ilska och sin energi? Visst borde han kunna sitta still vid matbordet?
Kanske inte. Stor är ju faktiskt liten. Och det är klart att man får vara liten. Men jag vill inte vara arg mer. Jag vill vara glad. Jag vill ha mer tålamod och ork. Och faktum är att jag vet hur jag skulle kunna få det. Men hur ska jag få lilla Stor att förstå att mamma inte kan sysselsätta honom hela hans vakna tid?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar