Med två positiva förlossningsupplevelser i bagaget, väntade jag på denna förlossning med spänning. Men med tiden började jag bli väldigt orolig, orolig över att förlossningen skulle ta lång tid. Denna oro delades dock inte med min omgivning, vilka verkade tro att Emil skulle titta ut hemma eller i bilen på vägen till förlossningen.
Så blev dock inte fallet, fast det var inte min förtjänst. I bilen på väg hem från bion i söndags, vid halv fyra, började jag känna att något var på gång. Strax före sju kom barnvakterna, efter att Jonte tvingat mig att ringa dem. Strax efter halv åtta var vi på väg. Lite mot min vilja, för värkarna gjorde inte ännu så ont och den barnmorska jag pratat med på förlossningsavdelningen verkade inte heller tycka att det var så bråttom.
Vi anlände 19.52 och fick ett förlossningsrum. Nu gjorde det ganska ont, men någon lustgas tyckte jag inte att det var dags för. En dryg halvtimme senare gick vattnet. Första gången för mig ska tilläggas och sedan var det dags att föda. Jag, fortfarande klädd i civilkläder, byxor och tröja, blev lika förvånad som sist över att barnet skulle ut redan.
Men klockan 20.33 var han ute, och ondast av tre gjorde det. Kanske på grund av den uteblivna lustgasen.
2 kommentarer:
Lustgas är ändå inget att ha...
Jag håller med Elin. Man blir bara yr i huvudet utan att det gör mindre ont för det.
Duktig var du iallafall!
Skicka en kommentar