Lustgasen uteblev ju på grund av tidsbrist och den tidiga hemgången uteblev också. Allt gick jättebra på läkarundersökningen och barnmorskan som var med viskade till mig: "Så fort vi är färdiga här hämtar jag papper så att ni kan gå hem."
Dessvärre tyckte läkaren inte detsamma. Eftersom Emil kräktes upp lite fostervatten två gånger under undersökningen ville läkaren ta ett blodsocker på Emil. Det var lågt, inte under gränsvärdet, men lite lågt. "Har han ätit"? frågade läkaren. Ja, det gjorde han ju när han tittade ut och sedan dess hade han ju sovit djupt. endast 14 timmar gammal och de första 24 timmarna ägnas ju oftast åt sömn har jag läst.
Nej, nej, väck upp honom och mata. Två fina blodsocker innan hemgång.
Jag blev sur och besviken och bönade om att få åka hem. Jag försökte säga att jag kunde komma tillbaka med honom för att titta på blodsockret. Men nej, två fina, sedan hemgång.
Nu anar jag att jag faktiskt var lite oförskämd, men jag får skylla på sömnbrist och hormoner. Jag stirrade surt framför mig och ville inte prata med någon. Läkaren och barnmorskan gick och jag surade och försökte väcka mitt barn.
Så här i efterhand förstår jag ju att de bara tänkte på Emils bästa och vad är några extra timmar på bb, där jag för övrigt låg ensam i ett tvåbäddarsrum. Men just då kändes det som de ville straffa mig.
Jonte åkte hem och kom tillbaka med två stolta storasyskon. Vi fikade och myste i väntan på hemgång.
Två fina blodsocker sex timmar efter läkarundersökningen blev det. Men då hade läkarna tydligen bytts ut och den nya läkaren ville ha två fina blodsocker till innan jag fick gå hem.
Vad gjorde jag? Jag gick hem ändå och det kändes som barnmorskorna var på min sida. Och det visade sig också att bb inte är något fängelse trots allt, utan jag fick knalla ut genom entrén som alla andra trots att jag hade rymt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar